Tidigare bodde jag i en by i DDR, precis vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Byn har varit så liten men har en fantastisk natur. Där har jobbat snickare och träsnidare. Man köpte i landvaruhuset och gick i bykrogen. Det fanns ingenting, verkligen ingenting. Många manniskor tyckte att på andra siden låg paradiset.
Den röda kyrka såg man redan från huvudvägen, den lilla byn efteråt. Byn hade ett par hundra invånere men en stora kyrka. Varför? Många människorna var katolsk och bara några evangelisk eller ateistisk. Här träffades politik och kyrka.
Man behövde en passersedel för att man kunde åker till andra städer. Min tidiga barndom i byn var lugn och det fanns flera vänner. Efter fyra år flyttade min familj till staden. Nu var naturen inte så bra, vännerna också. Jag drömmde ofta om byn, naturen och vännerna. På söndagar åkte vi med bilen ibland och jag hoppade att vi skulle åka till byn. Min far åkte men dit bara sällan. Då var jag ledsen … och hoppade vidare.
Nuförtiden älskar jag kanske naturen och skogen … träet och konsten.
P.S. Språkkunskaper från 2013-01-08