Svenska filmer är mörka och trist. Det tänker man ofta i Tyskland. Är det så? Jag säger nej! Vi känner filmatisering av Henning Mankell, författerparet Sjöwall / Wahlöö eller Stig Larsson. Vi känner „Pippi Långstrump“, „Alla vi barn i Bullerbyn“ och „Lillebror och Karlsson på taket“ (av Astrid Lindgren) och så vidare …
Den svenska filmen är mångfaldig och jättebra stukturerad. Det är vardagsproblem och mänskliga avgrunder som den svenska filmen göra så intressant. Filmer med mycket känsla. Det passar inte i Tysklands filmkultur. Den tyska filmindustrien lever av stora historiska händelser (t.ex. „Der Untergang“, „Der Baader-Meinhof-Komplex“, „Das Wunder von Bern“) eller man visar ofta ytligheter i tysk UFA-tradition. Det finns naturligtvis positiva undantag som „Das Leben der Anderen“ (2007) eller „Das weiße Band“ (2009).
Jag kan rekommendera svenska filmer t.ex. av Jesper Ganslandt, Lukas Moodysson eller Josef Fares („Apan“, „Mammut“, „Farsan“).
Bra svenska filmer – ett urval:
(svenska språk och på tyska):
– I rymden finns inga känslor („Im Weltraum gibt es keine Gefühle“, 2010)
– Låt den rätte komma in („So finster die Nacht“, 2008)
– Maria Larssons eviga ögonblick („Die ewigen Momente der Maria Larsson“, 2008)
– Du levande („Das jüngste Gewitter“, 2007)
– Heartbreak Hotel („Schwedisch für Fortgeschrittene“, 2006)
– Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö („Kim Novak badete nie im See von Genezareth“, 2005)
– Så som i himmelen („Wie im Himmel“, 2004)
– Populärmusik från Vittula („Populärmusik aus Vittula“, 2004)
– Ondskan („Evil“, 2003)
– Den osynlige („Invisible – Gefangen im Jenseits“, 2002)
(svenska språk):
– Tysta leken (2011)
– Stockholm Östra (2011)
– Farsan (2010)
– Snabba cash (2010)
– Apan( 2009)
– Varg (2008)
– De Ofrivilliga (2008)
– Himlens hjärta (2008)
– Underbara älskade (2006)
– Miffo (2003)
P.S. Språkkunskaper från 2013-03-21
